Börjat jobba igen....

Idag har jag börjat jobba igen.
Shit vad trist.
Jag hade ont i magen och mådde illa innan jag klev in på min arbetsplats.
Jag var där i god tid.
Gick in till chefen och pratade lite. Sen kom hans fru och vi gick igenom lite papper och jag skrev på uppsägningspappret. Suck... då var det gjort.
Jag berättade vad som hade hänt med allt här hemma och runt i kring. Dom sa det att dom kände sig helt usla som behövde göra så här.
Jag tyckte det också.
Jag vill inte bli arbetslös.
Nu är det ju så att efter att jag har jobbat mina 2 månader så finns det en chans att få jobba extra. En tjej har fått för sig att hon ska börja plugga. Så då har jag ju kanske hennes tider. Men det är ju inte heltid och det är i stort sett bara kvällar och helger...Suck...
Men det är väl bättre än att inte jobba alls.

Nu ska jag gå in på arbetsförmedlingen och titta lite.
Kanske att man hittar nåt. Tror ju inte det, men man kan ju alltid hoppas.

Två veckor sedan...

I dag är det två veckor sedan som svärfar gick bort.
Vardagen känns lättare nu.
Det jobbigaste har vi framför oss nu.
BEGRAVNINGEN.....
Jag ser INTE fram emot det.

Men som sagt, man börjar komma in i vardagen igen.
På måndag börjar jag att jobba igen. Har varit ledig i 1 år och drygt tre månader.
Skönt! Att vara ledig alltså. ;-)

Jobbar ju bara i två månader, sen slutar jag. Jobbar uppsägningstiden. :-(
Vill inte bli arbetslös. Alla andra är ju redan det.

NU ska jag lägga mig på soffan o läsa bok.
Om jag kunde drömma, Twiligt serien.
Älskar filmen, älskar boken och älskar att titta på huvudrollen ;-)

Ha det gott alla bloggisar!

Käre Svärfar!

I torsdags hände det som inte får hända.
Min svärfar, barnens farfar och min sambos pappa gick hastigt bort.

Hans (svärfar/farfar) och Märta (svärmor/farmor) skulle ta med sig Robin till Eskilstuna för en heldag tillsammans på Parken zoo. Hans hade sett fram emot detta och hoppades på bra väder.
Jag hade åkt in ganska tidigt för att lämna av Robin och för att sedan dra upp på stan en stund.
Maten var nästan färdig, så jag o Hans bestämde att vi skulle gå ut till bilen och flytta över bilbarnstolen från våran bil till deras innan det var dags att äta.
Så vi går ut.
Vi pratar om vädret. I fall att det skulle regna i morgon så skulle dom inte åka. Det lät ju vettigt tyckte jag. Vi pratade lite och skojade som vi brukar. Han backade ut deras bil från garaget och jag monterde ur bilbarnstolen från våran bil. Vi hjälptes åt.
Jag började att spänna fast stolen. Hans hjälpte till. han drog fram stolen.
Jag lyfte in bilbarnstolen och när jag hade stallt den på sätet där bak så hörde jag ett skrammel.
Hans hade rasat ihop. Han blundade och stönade.
Jag fick panik. Ruskade om honom och försökte få kontakt. Han var inte vid medvetade.
Jag skriker på hjälp. HJÄLP!!! HJÄLP!!!! Ingen kommer...
Jag lämnar Hans som ligger med överkroppen lutad mot dörren och framsätet. Jag ser en kvinna med matkassar en bit bort. Jag skriker, SNÄLLA HJÄLP MIG!!! HJÄLP MIG!!! Hon kastar i från sig sina kassar oc springer mot mig. Vi springer till Hans som ligger kvar.
Han andas väldigt svagt.
En familj kommer. Pappan och tonårs sonen hjälper Hans så att han ligger ner i framåt stupat sidoläge. Mamman ringer efter ambulans. Fler kommer och undrar vad som hänt.
Jag försöker att förklara och kommer ju på att Märta är fortfarande kvar inne och vet ingenting.
En äldre kvinna ger sig av för att meddela Märta om vad som hänt.
Jag försöker förklara för kvinna som ringt SOS att Hans har haft en hjärtinfarkt förr och att han har diabetes. Märta kommer med Marcus på armen. Jag springer mot henne och möter henne.
När hon får se sin man liggandes på marken blir hon chockad. Ambulansen kommer bara sekunderna efter.
Ambulans killarna kollar till Hans. Han andas inte, har ingen puls. Jag bryter ihop.
Märta bryter i hop.
Dom ger Hans hjärt-lung räddning.
Jag ser hur dom "masserar" hjärtat på honom. Dom trycker hårt på hans bröstkorg.
Dom ger honom en el-chock.
Svag puls. Dom fortsätter att trycka hårt.
En el-chock igen.
Han har puls, och andas svagt. Dom sätter en slang i munnen på honom och lyfter in honom i ambulansen. Det känns lite bättre. Nu är han på väg till sjukhuset. Där fixar dom honom.
Märta och jag går tillbaka till Robin som inte har märkt nåt. Mamman som ringde till SOS är där och tar hand om Robin.
Vi går in och Märta plockar ihop sina saker och åker till sjukhuset i den andra ambulansen som också kom.
Jag blir ensam med barnen och chocken.
Märta och Hans granne, Axelsson kommer ner och hjälper mig. Dom tar med sig Peggy upp till sig. Jag försöker hålla god min inför barnen. Ringer Janne, inget svar. Märta ringer och säger att jag ska försöka se till att nån hämtar Janne. Axelsson erbjuder sig att åka och hämta honom. Ringer till Janne om och om igen. Han ligger ju och sover. Ringer till våran granne som bor närmast. Ber henne att ringa på dörren så att Janne vaknar och ber henne också att säga till honom att han ska ringa mig så fort som möjligt.
Hon gör som jag sagt och efter en kort stund ringer Janne upp. Jag berättar och försöker hålla mig lugn, men det är svårt.
Han frågar om och om igen och han lever och jag svarar att det gör han men det är jätte allvarligt. Axelsson är på väg och hämtar dig. Janne är jätte ledsen.
Min mamma var i stan hos frissan. Hon kommer och tröstar mig en stund.
Hon åker upp på stan och hämtar Jimmie och Pheng som hade följt med in till stan.
Mamma säger att hon tar hand om Robin.
Jag och Jimmie går ut till Märta och Hans bil där bilbarnstolen är. Flyttar över den till min mammas bil. Jag tycker att det är väldigt obehagligt att vara på parkeringen.
Mamma, Jimmie, Pheng och Robin åker till landet.
Axelsson hade kommit och lämnat våran hund hos mig.
Jag var själv med Marcus och hunden.
Jag började känna paniken komma. Jag vill INTE vara ensam.
Jag ringer till Janne. Säger att jag är på väg till sjukhuset. Han vill inte att jag ska komma dit. Jag blir jätte ledsen. Jag vill inte vara själv. Jag vill ju vara med er. Tillslut säger han att det går bra, men då måste Marcus sova.
Visst, Marcus sover och jag tar mig dit.
När vi kommer dit så berättar en läkare att Hans har opererats och att hans värden är bra. Han andas via en respirator och dom kyler ner honom för att kroppen inte ska behöva arbeta så hårt.
Vi får gå in till honom.
Det var lite läskigt. Men ändå skönt att få se att han levde.
Sköterskan berättar att hans tillstånd är stabilt och om vi ville så fick vi åka hem.
Så vi gjorde det.
När vi hade varit hemma i ca 15 minuter så ringer doktorn och berättar att Hans värden han sjunkit i botten och att vi måste åka dit omedelbart.
Vi kastar oss in i bilen. Åker förbi och hämtar Jannes bror Peter.
Jag kör så fort som jag bara kan till sjukhuset.
Jag släpper av dom andra medans jag parkerar bilen och ringer min mamma för att berätta vad som hänt. Hon säger att hon håller tummarna.
Jag skyndar mig upp till IVA och blir insläppt. Tittar in i vårat rum och ser hur alla sitter och gråter. En doktor sitter där och jag ser ur han pratar med dom.
Jag går förbi. Jag vill inte gå in. Jag vet vad som sägs, men jag är inte redo ännu. Jag möter en annan sköterska och får ett glas vatten. Jag samlar mod och går in.
Sätter mig på en stol. Tittar på dom andra som är jätte ledsna. Doktorn berättar att Hans har avlidit. Dom gjorde allt dom kunde, men det gick inte att rädda honom.
Jag bryter samman. Kramar Marcus, som sitter i mitt knä, så hårt jag kan.
Vi kramas och gråter.
Jannes bror Peter gråter inte. Han hamnar i en ångest attack och hyperventilerar och skakar.
Han svimmar nästan flera gånger.
Efter en stund får vi gå in till Hans.
Han ligger på sängen med täcke på sig.
Han är kall.
Han ser ut att sova. Jag hoppas på att han ska hosta till och vakna när som hällst. Det känns som om det skulle kunna hända.
Han ser inte död ut. Han ser ut som om han ligger o vilar.

Det går några timmar och vi går mellan väntrummet och Hans.
Jag försöker hålla Marcus borta från Peter som mår sämre när han hör Marcus skrika.
Jag håller mig undan.
Jag stör inte.

Hans blir flyttad till ett finare rum.
Där inne är belysningen svag och det finns levande ljus.
Hans ligger på en säng med ett fint täcke på sig. Han har fått på sig en skjorta och han har en liten bukett med rosa blommor liggandes på sitt bröst.
Han ser fortfarande ut att bara sova.

Allt är så hemskt. Alla gråter.
Att se Hans ligga i just det där rummet var otroligt hemskt.
Peter fick vara kvar på sjukhuset en natt pga hans tillstånd.

Jag försökte stötta så gott jag kunde.
Dom var så ledsna. Jag försökte stötta.

Jag bodde hos min mamma i två nätter.
Sen flyttade jag hem igen. Jag var nu ensam med Robin och Marcus.
Men det har faktiskt gått bra.
Jag får sörja när jag har möjlighet till det.

Adjö farfar....